Den dansande djävulen av Martin Widmark

För något år sen plöjde jag alla böckerna om Lassemajas detektivbyrå och kanske hälften om Nelly Rapp. Jag gillar hur Martin Widmark skriver lättförståeligt för barn som just lärt sig läsa. Meningarna är korta och orden är aldrig konstiga. Det är hela tiden på rätt nivå.
Det är det inte i hans senaste bok Den dansande djävulen som är första delen av tre om gruvpojken Tyko.
Det känns som att han inte vet till vem han skriver.
Texten är stor och luftig så den borde locka någon som inte är jättebra på att läsa men han använder en hel del svåra ord och storyn är inte helt lätt heller. Det tar en stund innan man kommer in i den. Det dröjer länge innan det händer något och precis när det börjar bli riktigt spännande slutar den plötsligt. Givetvis för att man skall kasta sig över del två. Och det kommer jag nog att göra. Inte kasta mig kanske, för så bra är det inte. Men läsa kommer jag. För nog vill jag veta hur det går för Tyko oh hans kompis Julius.
Däremot tänker jag inte rekommendera den. För den är som sagt seg. För seg för dig som precis har kommit igång med läsningen och vill att ha mer action för att inte ge upp. Och du som är bra på att läsa vill ändå ha något bättre.
Så Skräcködlan säger: Låna något annat! Och du vet vem du skall fråga, eller hur?