VM-sommar av Magnus Ljunggren

Jag säger det med en gång; jag gillar inte fotboll. Har aldrig förstått poängen med det. Så att jag över huvud taget närmade mig den här boken vet jag inte alls hur det gick till men jag är glad att jag gjorde det. Himla glad, faktiskt. För trots att det väldigt mycket handlar om fotboll handlar det om en massa annat med som jag gillar. Kärlek, grupptryck och moral.
VM-sommar utspelas för länge sen, sommaren 1974 när inte ens jag var född. (Jag tillverkades dock precis då.) Det fanns inga datorer, inga mobiltelefoner och de flesta hade svartvit TVoch det fanns bara två kanaler. Kan ni tänka er, va? Jag kan det nästan inte själv även om det var så där när jag var liten. Annars var det nog som nu ungefär. Man oroade sig för samma grejer. Är killen jag är kär i det i mig med? Hur skall jag vara för att passa in? Och hur långt vill jag gå för att passa in? Om det handlar den här boken. (Och skitmycket fotboll men de sidorna skummade jag igenom. Det är en hel del träningsmatcher och så själva VM-matcherna. Och yadayada. Om ni gillar fotboll däremot är det värsta guldgruvan!)
Huvudpersonen Magnus är vuxen idag och fotbollsproffs och ser tillbaka på den vår och sommar han var nyinflyttad i Sundsvall. Magnus är riktigt grym på fotboll och det lever han långt på men inte riktigt hela vägen. De coola killarna i hans klass, ni vet de som regerar vill han honom med i sitt gäng men till ett högt pris. Hur långt är man egentligen beredd att gå? Och vem kan man lita på när det plötsligt handlar om en stor summa pengar som inte är ens egna? Det är väldigt spännande och frustrerande läsning. Hela tiden vill jag ropa stopp. Men Magnus lyssnar ju inte på mig. Och till slut blir det så där olidligt att jag skulle slå honom om jag bara kunde. (Fast man får inte slå barn. Inte ens fiktiva.)
Jag skall läsa den här boken tillsammans med några i en sexa och som jag ser fram emot det. Det skall bli så kul att höra deras tankar! Och alla era andras också, så klart!