Spindelbarnen av Gudrun Wessnert

Ibland har man för höga förväntningar på en bok. Jag tror att jag hade det på den här. Hade jag börjat läsa utan den där peppen härom dagen hade jag säkert gillat ännu mer för boken är absolut inte dålig. Den är tvärtom riktigt bra. Bara inte fullt så bra som jag hade hoppats. Först tyckte jag att den var lite svår att komma in i och sen tyckte jag att den var lite rörig. Men sen tyckte jag nog att den tog sig. Så här några timmar senare tänker jag att jag nog gillade den ganska mycket ändå. Men som sagt; inte så där hysteriskt mycket som jag brukar när jag verkligen gillar något.

Spindelbarnen handlar om Sam och de andra barnen på Elsibes barnhus för hittebarn och vanföra. Tiden är något obestämbart 1800 och platsen känns som England. Det är mycket hedar, kyrkogårdar och sinnessjukhus. Jag gillar verkligen miljöerna och det märks att författaren gör det också. Men ännu mer illustratören, Kim W Andersson. Hans bilder dyker upp lite varstans och fångar in den ruskiga stämningen i boken perfekt. För ruskigt är det. Föreståndarna på barnhemmet är riktigt grymma och låter barnen svälta eller matar dem med giftig svampsoppa. Barnhemmet har en egen liten kyrkogård med små, små gravar där de barn som dukat under vilar. Och lyder inte barnen alla stränga regler hotar Källaren där mörkret och något ondskefullt ruvar. Det visar sig att det inte bara är de otäcka föreståndarna som barnen har att kämpa emot utan något ännu värre.
Nej, inte alls särskilt dåligt. Jag vet! Läs den ni och berätta sen vad ni tycker!